Idag är det skola som gäller... Känns konstigt att tänka skola när jag inte har vartit där på tre månader. Behöva tänka på tider och anpassa mitt liv efter en vardag igen. Men det kanske behövs, lite rutin och vardag.

Idag är första dagen som är upprutad av tider att passa.

Dagis 11-11.30

Skola 13-15

Hämta Maja hos C som följer med henne till frissan för jag fick inte avboka tiden för Maja. Hon ska vara där kl.13

Hem och käka ett bra mellanmål.

Vara på klitte vid 16.30

17 börjar simskolan och Maja simmar någon timme typ.

Sen antligen hem eller till mamma som fyller år på fredag när vi åker till Liseberg.

Hur ska jag hinna med denna dagen?? haha

Jag har fått min personliga almanacka nu med. Och jag är jätte nöjd. Den föll mig precis i smaken.

Ser ut ungefär såhär:

Lagom stor och lagom med skrivyta. Jag behöver ingen dagbok för det har jag datorn till eller papper och penna vid sidan om.

Nu är det dags för min smala frukost!!

Igår blev en kväll att inte glömma.

Skulle varit en myskväll, men allt blev fel igår. Jag vet inte vad som hände men jag kände hur jag blev påhoppad av J så jag blev helt tyst hela kvällen.

Vi var och köpte färg och allt var bra. Blev vit färg till sovrummet. Vi har kommit fram till att vi ska slipa rummet och se hur det blir. Kanske slipper riva tapet.

Sen är det bara att måla. Kanske är färdiga till slutet av veckan om jag har tur. Allt var helt okej.

Sen när vi kom hem började vi prata om tacosen som vi åt på lunchen. Han menade på att vi ätit så god mat när han inte var hemma. Då kontrade jag med på skoj att vi hade ingen smält ost eller chips, Hm hm någon hade ätit upp det. Då sa han rent ut: Varför jag gör jag bara fel i dina ögon. Är du aldrig nöjd med mig??

Jag blev helt stum..............

Kunde inte säga något alls.

Sen blev det en kväll i tysnad. Han varken titta eller pratade med mig. Jag visste inte vad jag skulle säga. Tänk om allt jag säger tolkas som fel???

Sen somnade vi utan att prata med varann. Inget jag gillar alls, men jag ville inte bråka med honom. Känner att jag inte vet hur jag ska tolka det han sa. Detta här nämligen hänt innan. Känner att jag bara anklagar honom. Om jag skulle ta upp det, finns en stor risk att det blir fel och att han anser mig som löjlig som bryr mig. J har nämligen aldrig erkänt sig FEL under vårt tre åriga förhållande. Det är jag som ber om ursäkt om vi bråkar etc. Som inte händer ofta, ska jag tillägga.

Men igår tog det stopp i mig....